Att låta rädsla styra ens liv.

Ibland tar livet ett litet snedsteg som man inte riktigt räknat med.

Det här kommer att bli ett lite annorlunda inlägg från mig,

mycket har det att göra med att jag gläntat lite på dörren till det förflutna.

Som ni ser var det rätt länge sedan.
Närmare bestämt dryga 4 år sedan.

För 4 år sedan lämnade jag vårt paradis till sommarstuga i ren rädsla.

Det har tagit mig 4 år och en lång sjukskrivning för att komma tillbaka.

Men saknaden till tystnaden och stillheten har varit stor,

Har kännt mig som fången som av spindeln i nätet,

inte vågat utmana hotelserna från den nära familjen,

tänk om det finns substans bakom de grova och grymma orden.

Tänk om mina barn far illa,

de grymma orden riktades även mot dom.
I mina ögon är barn för oskyldiga för att hotas.

Som förälder skulle man ju gå genom eld för sina barn och när grymhet riktas mot även dom då backar jag.

Jag flyr som fågeln med djup sorg i hjärtat,

tittar ej tillbaka,

värnar om det jag har kvar.

Bygger upp mina murar för att vi skall kunna känna oss säkra.

Men det har varit många svåra år.

Därför känns det så bra att denna sommar äntligen ha kunnat glänta på dörren igen. Ja inte bara glänta utan öppna den på vid gavel.

På vid gavel igen,

in i tystnaden och lugnet.
För första gången har jag kunnat återvända till min hembyggd utan en stor knut i magen av fruktan och rädsla.

Rädslans fjättringar håller på att ge vika för livet.

Snart känner jag att jag rör mig på lugna vatten igen.

Tänk vad tiden läker sår,

hoppas bara jag ej utmanade ödet för snart,

men längtan var stor.

Tillbaka till tystnaden,

myggen och de ljusa nätterna.

Tillbaka till Fäboda

Tillbaka till de sköna strändernas plats

Denna gång var min ständiga skugga med,

vankar kanske in mig i en falsk trygghet,

men det är det värt.

Att kunna sätta ner sitt tassavtryck i den solvarma stranden igen,

känna sanden sila mellan tårna.

Visa barnen det de bara hört berättas om,

bara den äldsta dottern har minnen därifrån.

Äntligen kan jag ge dom alla härliga sommarminnen med sand mellan tårna.

Deras lekstuga på klipporna,

kan det bli bättre?!

Vinden flygande i håret,

hopp i vågorna tills läpparna var blå.

Fina solnedgångar att njuta av.

Jag måste ju bara säga att jag njöt av att vara tillbaka på vår sommarstuga igen.

Skönt att kunna lämna det som varit bakom sig och gå vidare.

Inse att vissa saker kan man ej förändra trots hur många skyddsmurar man än försöker bygga.

Nu finns bara njutning och framtid kvar.

Med MIN familj och det värdefullaste jag har,

min make och mina barn.

Nu är vi tillbaka,

och denna gång för gott.

Nu vill jag kunna utnyttja vår underbara sommarstuga utan rädsla igen.

Leka på stranden,

Höra vågornas brus.

Tack M&J att ni finns där betyder mycket före mig.
/Gela