Respekt
Ställde mig i busskön som vanligt idag. Insåg åter igen att det finns någon magisk åldersgräns för köandet, dvs. om du har passerat 18-20 års ålder ställer du dig i kön, om du är därunder samlas du som en skock kring platsen där bussdörren förväntas stanna. Sedan ilar man bokstavligen talat in mellan benen på kön, förmodligen för att korpa åt sig en sittplats framför mammor med barn, pensionärer, rörelsehindrade och alla oss andra. Känns fenomenet igen, eller är detta bara ett storstadsfenomen? Missförstå mig rätt, jag kan mycket väl stå de 5 minuter på den buss jag tar - man som jag är, och fortfarande stark i armar och ben – det gör mig ingenting. Men var tog respekten vägen inför medmänniskan? Var tog den vägen? Eller var det bara så att den aldrig infunnit sig? Har vi som föräldrar misslyckats och var tog skolans ansvar i frågan vägen?
När jag var barn var det uppställning på led innan dörren till klassrummet öppnades. På min dotters skola skickade läraren ut barnen ur klassrummet på morgonen när det blev för stökigt inför första lektionen, för att ställa upp och starta om igen. Men hon är av det äldre gardet och går snart i pension.
Respekt
I en intervju säger tonåringen att han hotat till livet, slagit och misshandlat för att få respekt. Men…hallå ??? Var gick det fel nu då? I min värld är respekt något man förtjänar och bygger på klokskap, tolerans, hjälpsamhet och förmåga att kunna hjälpa andra att växa, utvecklas och ta ansvar. Först då får man respekt. Att hota och slå får ju bara den motsatta effekten.
Respekt
Utan att lägga på religiösa aspekter kan man ju bara läsa budorden. Om man låter dessa tjäna som etiska regler har man kommit en bra bit på vägen mot det som kan vara att visa och få respekt.
Men, jag kanske har fått det med respekt helt om bakfoten, varit frånvarande på den lektion när man diskuterade vad respekt innebär…
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar